Jag är glad att jag har dig gumman.
Och du, det är inte länge kvar!

Måste komma ihåg att påminna mig själv om hur det är, inte hur det var.
Måste komma ihåg att påminna mig själv om att jag har ett nytt liv här, inte där.
Måste komma ihåg att påminna mig själv att jag inte är redo, att det bara var en tidsfråga.
Måste komma ihåg att påminna mig själv hur jag kände nu, inte då.
Måste komma ihåg att påminna mig själv att minnena inte är verkligheten.
Måste komma ihåg att inte lura mig själv att jag klarar mig undan lätt.
Men det visste jag hela tiden egentligen.
För jag vet att det här är det enda sättet, det jag vill.

men jag är för rädd.

Trött och less. Idag är en dag det hade varit skönt att bo hemma, komma hem och mötas av mamma som lagat något gott åt mig. Städa hade jag inte heller behövt göra.
På tala om att göra... Jag har typ trettiotusen saker som jag måste göra. Tjugoniotusen av dom sakerna är skolrelaterade. Har så galet mycket som jag har att göra innan vecka 21. Och då menar jag GALET. Varför kan jag inte lära mig att jobba på lektionerna? Då hade jag haft ett gäng mindre att göra iaf.
Kan fortsätta att klaga genom att säga att jag är så jävla less på att vara sjuk!

Livet är inte som det ska just nu. Men bara att hålla ut, 41 dagar kvar.

49 dagar till sommarlov, 30 skoldagar. Ettan är snart slut och tiden har gått hur fort som helst. Jag tyckte 9an gick galet fort men det var ju inget i jämförelse med det här. Jag flyttade för 8 månader sen men det känns som förra veckan jag och mamma var och hämtade nyckeln till lägenheten på sandviksgatan.
De 8 snabbaste månaderna i mitt liv, de 8 månaderna som förändrats så otroligt mycket i mitt liv. 5 flyttar, ny klass, ny skola, ny stad, nya vänner. Och det finns så lite gammalt kvar.
Det är lite sorligt att vara här i Gällivare och se hur allt har blivit. När man är i Luleå så ser man Gällivare som Gällivare, så som det var förut. Men så är det inte längre. Alla kvällar, alla äventyr, allt folk och alla minnen. Det är saker som inte kommer tillbaka. Och det var den bästa tiden i mitt liv.
Visst, de här 8 månaderna har förändrat mycket, till det bättre. Det känns riktigt bra men det är inte jag på samma sätt. Det är inte som jag är van att ha det, det som varit jag. Det är svårt att förklara och svårt att förstå. Det är bara konstigt alltihop.

Just nu längtar jag bara ihjäl mig till sommaren. Den kommer bli grym! Eller hur Emsie ♥

Idag saknar jag den här flickan lite extra mycket.

Elin Hägg, min fina Elin som jag knappt träffar längre. Jag tar på mig skulden för det. Att kolla tillbaka, alla minnen, alla bilder. Det gör ont. Men du, vi ska skapa nya. Även om vi inte pratar så ofta längre så kommer jag alltid finnas på samma plats som tidigare. Och jag ska tvinga ner dig hit och kaosa som förr. Jag kommer aldrig låta dig gå, om jag så måste låsa fast dig. Var säker på det.
Jag älskar dig, jag saknar dig.

Så många tankar och så mycket förvirring.
Svåra beslut att fatta och så många felsteg att ta.
Men ingen sa att det skulle bli lätt.

Tillbaka i Luleå. Tågresan hem som skulle ägnas åt plugg. 0.5% av resan ägnades åt historiebladen. Mer blev det inte.. När jag kom fram till Luleå mötte jag Otto, satt på Max och pratade innan våran buss gick, han är fin.

Men som sagt, var i Gällivare i helgen. Och det är såna här gånger man tänker "varför flyttade jag?!". Men sen kommer man på det igen. Men just för stunden, då känner man att man vill tillbaka. Alla fina människor, all trygghet. Men man uppskattar den mer då man inte har den lika nära som förr, men speciellt också då man bor i Luleå. Kontrasten mellan hur folket är här och hemma i gve är så sjukt stor. Det trodde jag aldrig innan jag flyttade hit, men nu vet jag bättre. Folk är mer äkta hemma, allt är inte lika ytligt. Man vet att folk bryr sig på riktigt, det spelar ingen roll om det gott 2 år, man finns fortfarande kvar på samma ställe för varandra. Det ser jag så mycket tydligare nu och jag uppskattar det mycket mer än förr.

Nu menar jag inte att allt är skit här, jag har lärt känna massa fina människor här♥, men det är bara det att det känns som att man inte får vänner här på samma sätt som dom man har hemma. Här är man typ inte lika brydd att lära känna varandra på riktigt, riktigt.

Ett år, ett helt år av saknad.
Jag saknar dig än vännen.
Och det vet du A.

Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut

Jag vet att det är svårt över telefon
men när jag har dig nära
vill du därifrån
jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår

Det är inte så här jag vill ha det, jag vågar inte ha det så här. Det gör för ont.

som inte visste vilken väg att ta.

och en lång väg som tog slut.