Det är svårt att välja bara ett enda ögonblick när det finns så otroligt många. Men ett ögonblick som genast tog plats i mitt huvud är ett från Sports Camp så tar och skriver om det.

Det här ögonblicket är inget glatt eller roligt. Det är bara något som fastnat, något som jag minns som igår. Om jag tänker på det så är jag tillbaka där, liggandes i sängen och kramar om Wictor Utter för en sista gång, det var iaf vad vi trodde.

Jag, Hanna, Elin, Jonna, Agnes och Emelie delade rum, vårt älskade, kära, saknade, lilla rum. Där det alltid var folk, där vi låg och sjöng hallelujha, där vi låg och grät på kvällarna för att vi sedan inte skulle träffas nå mer. Vi började gråta redan i början av veckan, och det blev inte bättre ju närmare slutet vi kom.

Den där kvällen, kvällen innan sista dagen, kvällen innan vi skulle skiljas åt och hamna över 100 mil ifrån varandra. Vi låg där i vårt rum och grät, denna gången var det verkligen sista kvällen och tårarna var många. Sen kom Utter och My in, kära Utter och My.
Det var mörkt i rummet, man såg inte så mycket. Man kunde urskilja Utter och My's konturer. Utter så nedstämd ut, så sa han att det här var hejdå, han skulle inte vara kvar imorn för att säga hejdå, han skulle åka redan ikväll. Vi alla började gråta ännu mer, det här var alltså verkligen hejdå? Utter gick sakta omkring i rummet och kramade om oss alla. Han böjde sig ner och kramade mig då jag låg där i sängen, den kvällen hatade jag hejdån som jag aldrig hatat dom förr. Plötsligt ändras hans kroppsspråk och han börjar skratta, han hade lurat oss. Han skulle vara kvar tills imorn och säga hejdå åt oss och så. Och där hade vi legat, och fällt tårar helt i onödan. Eller helt och helt var det väl inte men lite. Vi blev irriterade men samtidigt väldigt glada. Jag var inte redo för några riktiga hejdån än.

Vilket jag inte heller var dagen därpå, då det verkligen var hejdå. Jag var inte redo, men jag var tvungen. Färden hem blev en lång gråtfärd, med hallelujha spelandes på mobilen. Jag tänker på er alla än, varje gång jag hör den låten, den kommer alltid vara ni.

Det är ett minne, ett ögonblick som alltid kommer finnas kvar, ett ögonblick som jag slängs tillbaka till varje gång jag tänker på det. Då hamnar jag där, just då. Och jag vill lika mycket tillbaka varje gång.