Orkar inte med att se löven falla och se graderna på termometern sjunka. Vill ligga på en strand i ett varmt land. Hade utan tvekan kunnat åka tillbaka till soliga Mallorca med mina fina flickor.

Jag kom på att jag inte lagt in bilderna från PDOL i somras än! Haha.
Men här kommer dom.

Det är några dagar jag minns väldigt bra, mest troligt bland de finaste dagarna. De var 7 dagar i Norrköping, på Sports camp. Jag for dit med Hanna och Elin sommarn 2008. Det är något jag verkligen inte ångrar, man har fått såna där minnen som man minns lite extra bra, minnen man nog aldrig kommer glömma, såna minnen som dyker upp i huvudet lite då och då. Varje gång jag tänker på det så slängs jag tillbaka dit, som att det var igår allt hände. Jag ser allas ansikten så tydligt, vårt rum, matsalen... allt är så tydligt än, fastän det var 3 år sen.

Där fanns det också en pojke. En blond pojke från Göteborg med ett jättefint leende. Jag hade sett honom 2 dagar i rad utanför matsalen och tyckte han var så söt minns jag. En dag när vi gick förbi honom inne på Activity town så bad han oss stanna. Vi stod där och pratade och det slutade med att han frågade efter mitt nummer. Men det hela slutade med massa pussar och att gå omkring och hålla varandra i handen. Han var så fin den där blonda pojken från Göteborg. Jag kunde inte låta bli att le när jag var med honom. På den där korta tiden så började jag konstigt nog tycka väldigt bra om den där pojken. Han med det fina leendet.

Jag minns sista dagen så tydligt, dagen då vi alla skulle åka hem. Det var sista måltiden i matsalen och allt kändes deppigt och trist. När jag kom ut stod han där och väntade på mig. Jag gick fram, kramade om honom, pussade på honom och sen gick vi och satte oss i gräset. Vi skulle inte träffas nå mer efter det där. Det kändes så otroligt tråkigt, tråkigare än vad det borde gjort med tanke på hur kort tid vi hade känt varandra.
Vi gick hand i hand en sista gång.

Senare satt jag, Elin och Hanna på tåget på väg hem till Gällivare igen. Vi grät alla tre. Men mina tårar var blandade. Det var tårar för både själva Sports Camp och alla människor man träffat men samtidigt tårar för den fina blonda pojken som jag aldrig mer skulle få träffa.
Men där hade jag fel.

Sommarn efter, inte den här sommarn som var, men den före det. Då skulle jag, min mamma och min moster till Grekland. Min moster bor i Göteborg så vi for dit först för att sedan ta flyget därifrån. Vi kom dit en dag innan flyget skulle gå så på kvällen pratade jag med den där blonda pojken med det fina leendet från förra sommaren.
Det slutade med att jag åkte in till stan, stod på tågstation, panikslagen och väntade på honom. Jag ringde Elin och berättade allt för henne, jag berättade hur nervös jag var och visste inte vad jag skulle ta mig till. Sen såg jag honom komma, han hade växt till sig lite men jag kände igen honom på långt håll. Jag blev ännu nervösare men så fort han kom fram till mig, gav mig en kram så släppte allt. All nervositet försvann som bara. Det kändes som nyss vi hade träffats. Visst, det var inte alls som förra sommarn mellan oss men ändå så kändes det lite likadant. Vi gick omkring i staden och han visade mig runt och vi pratade om massa minnen.
Jag minns särskilt när vi satt oss utanför ett hotell som hade en pool på taket som man såg in i. Där på en bänk utanför satt vi och pratade. Jag frös lite och han värmde mig. Det var nog där någonstans som det blev dags att börja åka hem.

Jag har inte pratade med den där blonda pojken på väldigt länge nu. Men jag har så otroligt fina minnen av honom som jag alltid kommer minnas. Hela den där veckan i Norrköping kommer jag alltid minnas. Men han var någon som dök upp i mina tankar just nu. Han hette förresten Anton.

Det här inlägget är till min fina vän Madelene. Tjejen jag hatade i flera år tills vi slutet av 7an. Tjejen som kom att bli en stor del av mitt liv och någon jag inte kunde tänka mig ett liv utan. Hon är den mest omtänksamma personen jag känner, det finns inte många som henne. Jag har så galet många fina minnen med mina Maddepaddeplask. Hon har alltid varit den som har kunnat få mig att le på mina dåliga dagar.

Saken är den att jag saknar min solstråle Madelene Norlin. Jag saknar tiderna vi hade tillsammans, alla galna, löjliga, roliga och fina stunder tillsammans. Jag saknar våra rökpromenader till Coop, sitta på uteseveringen på Nyfiket på sommarn, alla kvällar i Sandviken och alla våra fula filmklipp vi spelat in. Minns du då vi var små, våran "skräckfilm" vi spelade in i den lilla skogen som fanns vid mitt gamla hus förr? Minns du "hur var det?" "he in den på google". Sena sommarkvällar och slösa bort tråkiga dagar i tråkig stad tillsammans.

Det tråkiga är att det aldrig kommer bli så igen. Även om vi inte längre är dom vi var, så var vi så galet jävla bra. Jag är inte personen som brukar vilja gå tillbaka, det vill jag iofs inte nu heller. Man förändras, tiden går och livet går vidare. Men det betyder inte att jag ångrar något, jag ångrar inte en sekund. Jag mådde så bra. Och jag har fått världsfina minnen med en världsfin person som alltid kommer ha en speciell plats hos mig. Det vet du väl.

Jag bor i ny stad, vi är 25 mil ifrån varandra och till sommarn så kommer vi hamna 53 mil ifrån varandra. Det har inte riktigt slagit mig förr men det gjorde det idag. Vi träffas hur sällan som helst nu men snart så kommer det vara ännu mer sällan. Men du får lova att jag kommer få komma på hälsa på dig! Och till sommarn, då ska vi göra något riktigt bra, något vi aldrig kommer glömma. Ett bra slut, eller slut kan jag inte säga, vill inte säga. Men ja, vi ska göra nått bra iaf.





Jag kommer alltid finnas här för dig gumman även om du så skulle vara 1000 mil bort! Tvivla aldrig på det. Jag älskar dig och jag saknar dig, jag saknar oss.

Hittade också en fin film Madde gjort för ett tag sedan.

JULAFTON 2009

...Joanna 2år och Daniela 1år tar ett fotbad, jag är frän på cykel, fixa Lisas hår, flicka i lugg och pojke med vitt hår, übersööt lillbro.