Det är några dagar jag minns väldigt bra, mest troligt bland de finaste dagarna. De var 7 dagar i Norrköping, på Sports camp. Jag for dit med Hanna och Elin sommarn 2008. Det är något jag verkligen inte ångrar, man har fått såna där minnen som man minns lite extra bra, minnen man nog aldrig kommer glömma, såna minnen som dyker upp i huvudet lite då och då. Varje gång jag tänker på det så slängs jag tillbaka dit, som att det var igår allt hände. Jag ser allas ansikten så tydligt, vårt rum, matsalen... allt är så tydligt än, fastän det var 3 år sen.

Där fanns det också en pojke. En blond pojke från Göteborg med ett jättefint leende. Jag hade sett honom 2 dagar i rad utanför matsalen och tyckte han var så söt minns jag. En dag när vi gick förbi honom inne på Activity town så bad han oss stanna. Vi stod där och pratade och det slutade med att han frågade efter mitt nummer. Men det hela slutade med massa pussar och att gå omkring och hålla varandra i handen. Han var så fin den där blonda pojken från Göteborg. Jag kunde inte låta bli att le när jag var med honom. På den där korta tiden så började jag konstigt nog tycka väldigt bra om den där pojken. Han med det fina leendet.

Jag minns sista dagen så tydligt, dagen då vi alla skulle åka hem. Det var sista måltiden i matsalen och allt kändes deppigt och trist. När jag kom ut stod han där och väntade på mig. Jag gick fram, kramade om honom, pussade på honom och sen gick vi och satte oss i gräset. Vi skulle inte träffas nå mer efter det där. Det kändes så otroligt tråkigt, tråkigare än vad det borde gjort med tanke på hur kort tid vi hade känt varandra.
Vi gick hand i hand en sista gång.

Senare satt jag, Elin och Hanna på tåget på väg hem till Gällivare igen. Vi grät alla tre. Men mina tårar var blandade. Det var tårar för både själva Sports Camp och alla människor man träffat men samtidigt tårar för den fina blonda pojken som jag aldrig mer skulle få träffa.
Men där hade jag fel.

Sommarn efter, inte den här sommarn som var, men den före det. Då skulle jag, min mamma och min moster till Grekland. Min moster bor i Göteborg så vi for dit först för att sedan ta flyget därifrån. Vi kom dit en dag innan flyget skulle gå så på kvällen pratade jag med den där blonda pojken med det fina leendet från förra sommaren.
Det slutade med att jag åkte in till stan, stod på tågstation, panikslagen och väntade på honom. Jag ringde Elin och berättade allt för henne, jag berättade hur nervös jag var och visste inte vad jag skulle ta mig till. Sen såg jag honom komma, han hade växt till sig lite men jag kände igen honom på långt håll. Jag blev ännu nervösare men så fort han kom fram till mig, gav mig en kram så släppte allt. All nervositet försvann som bara. Det kändes som nyss vi hade träffats. Visst, det var inte alls som förra sommarn mellan oss men ändå så kändes det lite likadant. Vi gick omkring i staden och han visade mig runt och vi pratade om massa minnen.
Jag minns särskilt när vi satt oss utanför ett hotell som hade en pool på taket som man såg in i. Där på en bänk utanför satt vi och pratade. Jag frös lite och han värmde mig. Det var nog där någonstans som det blev dags att börja åka hem.

Jag har inte pratade med den där blonda pojken på väldigt länge nu. Men jag har så otroligt fina minnen av honom som jag alltid kommer minnas. Hela den där veckan i Norrköping kommer jag alltid minnas. Men han var någon som dök upp i mina tankar just nu. Han hette förresten Anton.