Mina känslor och min blödighet går i berg-och-dalbanor. Ett tag vad jag nästan helt känslokall, brydde mig inte om nått. Sen blev det som vanligt eller hur man ska säga. Men sen, för inte alls längesen blev det raka motsattsen. Jag blev riktigt riktigt känslig. Oroade mig för allt, grät för minsta lilla och var rädd för att förlora personer och massa.

Men nu känner jag att det försvinner och jag börjar gå tillbaka till mitt känslokalla jag. När jag tjaffsar med någon vill jag bara skratta för att det är löjligt och jag bryr mig inte. För någon månad sen hade jag nog börjat gråta. Jag bryr mig inte alls lika mycket. Det blir som det blir.

Jag har även insett att livet stannar inte såhär. Jag flyttar om ungefär 2 månader och mitt liv kommer få en total förändring. Både på gott och ont. Jag kommer få nya vänner, ny bostad, nya vanor, nya personer att släppa in i mitt liv, ny skola och säkerligen kommer även jag förändras. Men det som känns bra är att jag kommer ha kvar tryggheten här hemma. Jag kan komma hit, hem. Här vars min familj och mina vänner som känner mig bäst kommer befinna sig.

Jag har varit så otroligt rädd att förlora allt jag har här, utan att se alla vinster jag kommer göra. Det är något som jag har haft svårt med länge, se det ljusa i saker och ting.

Det är förövrigt det min tatuering som jag gör nu i juni kommer handla om. Nånting som ska påminna mig att uppskatta saker, se vad jag har, se det ljusa och veta att allt kommer lösa sig vad det än är. Den tatuering kommer bli placerad på min fot fast jag är inte riktigt säker på vad texten ska säga än.