Tiden går otroligt snabbt, läskigt snabbt.
Snart är det sommar och då flyttar jag ifrån lilla Gällivare. Helt ärligt har jag lite ångest. Jag har ju längtat hur mycket som helst. Men nu börjar verkligheten komma ifatt mig.

Det kommer bli hur skönt som helst men samtidigt jävligt dyrt, jobbigt och så. Jag som knappt orkar städa mitt rum, hur ska jag orka sköta en hel lägenhet. Jag som nästan aldrig orkar göra mat kommer ju svälta ihjäl där borta. Jag kommer aldrig orka gå och handla, kommer inte ha pengar till kläder och sånt. Jag kommer tycka det är jobbigt att hålla ihop hushållet och skolan.
 
Aja, det kommer nog bli annorlunda när jag får mitt eget. Jag kanske till och med kommer tycka det är kul att städa och laga mat, fara och handla och sköta om hela hushållet själv. Hur som helst kommer jag bli tvungen att göra det. Mina föräldrar kommer ju hjälpa till med pengar så den biten löser nog sig.

De senaste dagarna har jag tänkt på det här. Och jag har kommit på en grej, nu när jag flyttar så kommer jag ju inte komma tillbaka, tillbaka hem alltså. Jag kommer ju komma hem, till mami, papi och broder på lov och så men jag kommer ju inte flytta tillbaka. För tror inte jag kommer vilja flytta hem när jag är 19 år och bott själv de senaste 3 åren. Och nu när jag beger mig kommer jag nog bli kvar i Luleå i minst 4 år.

Jag vet, det är mycket tjat om det här men det är det som finns i mina tankar mestadels av tiden nu. Jag längtar så att komma bort från allt.