Det känns som ett stort hål. Ett hål vart tid och rum inte existerar. Ett ställe där vars man bara är. Man tänker inte klart, man är vilsen. Men man vet inte det, för man bara är. Tiden går och man hinner inte med. Allt rullar på men egentligen hinner man inte alls med. Man har inget fotfäste och man bara ramlar med. En massa tankar, en miljon tankar. Men ingen som det går att tänka på. Tunga last, fulla med sorg. Kinder blöta av tårar. Massa känslor, men inga träffar en. Att ha så här mycket att ha är inte bra, men det funkar för här, här i hålet, här är man bara, man bara är.
Det här har inte blivit min verklighet än.